1: Dakota - Stereophonics

Som du väntat. På något oväntat. Walesiska rockbandet Sterephonics kan knappast storskryta med stora hits, inte ens i hemlandet. Handbags & Gladrags, Have A Nice Day och Maybe Tomorrow, som senare hördes i sluttexterna till filmsuccén Crash kanske en del minns däremot. Men utan tveksamhet är det grandiosa indierocklåten Dakota som är mest skarpskuren. Låten blev bandets första etta på Englandslistan och den rönte även framgångar i USA. I Sverige tyst. Och jag tyckte om den vid första lyssningen, inte mer än så. "Tja, den är ju okej", tänkte jag. "Hm, vänta, den har nåt", efter fjärde lyssningen. Sedan växte den till att bli en av mina favoriter från 2005.

När jag satt och gjorde den här 00-listan var det inte alls självklart vilken låt som skulle ta hem tronplatsen. Men låt efter låt föll, färre och färre stod kvar. Det fanns liksom ingenting i Dakota att kunna tycka illa om. Tvärtom. Bara att älska. Rysning i fem minuter.

That's it. Där har ni mina 100 favoritlåtar. Och 198 andra låttips förstås. Tack alla som följt med i nedräkningen. Och GOTT NYTT DECENNIUM!.

Dags att hitta nya favoriter.

2: Powder Blue - Elbow

Då så. De senaste 10 årens näst bästa låt är Powder Blue med Elbow. För mig finns det så mycket känslostämningar, minnen och tankar kopplat till det här. Alldeles för mycket för att beskriva här. Britterna i Elbow har jag sällan lyssnat på förutom just i den här sällsynt vackra och pianodrivna guldklimpen till låt. Men som jag lyssnat och låtit mig beröras.

Sommaren 2001. Innehållslös, tom, grubblande, förvirrande, olyckligt lycklig, Linda Sundblads Ketchup-röst i öronen, lättande, befriande, högt uttalade ord när gräsklipparen överljudade. Hösten 2001. En fortsättning. Stärkt, övertygad, brutal. Powder Blue var stärkande i det stora språnget. Längesen nu.

"Stumble through the crowds together
They're trying to ignore us. That's o.k.
I'm proud to be the one you hold when the shakes begin
Sallow skinned, starry eyed, blessed
In our sin"

2001 var verkligen ett mörkt musikår, men ljusglimtar finns:
>> "Eternity" - Robbie Williams (2001)
>> "October Swimmer" - JJ72 (2001)

3: Into The Sea - Sivert Høyem & The Volunteers

Bokslut nu för 2007 och det är en norsk flagga som får höjas högst. Into The Sea är ingen hitlåt, knappt spelad alls här i Sverige och snabbt undanröjd av menlös musik. Oförlåtligt. Sivert Høyem, tidigare sångare i Madrugada, har en gudabenådad röst. Vacker, själfull, djup, stark och trygg. I böljande Into The Sea kommer den till sin fulla rätt och sköljer över mig.

2007 är alltså bästa musikåret. Men mitt liv innehöll också höstdagar i Göteborg, sommarnätter i väst, efterfesteufori, kräftskiva i nordost och mycket mod.

Två brudar vars hits jag föll för under 2007:
>> "No One" - Alicia Keys (2007)
>> "Say It Right" - Nelly Furtado (2007)

4: Red - Daniel Merriweather

Få timmar kvar nu av året. Och nu slänger jag ut även 2009 helt. Daniel Merriweathers Red är nämligen årets finaste låtpärla och 00-talets 4:e bästa låt. En hänryckning. Daniel sjunger rakt från en trampad hjärtmuskel i Red om att bli lämnad, känna sig maktlös och näst intill förnedrad. Ännu ett klassiskt tema såklart, men för mig blir aldrig Red klyschigt eller tomt. Jag tror på varenda ord. Australien slår som vanligt i underläge, och överraskar.

2009 är förbi. Det är nästan för tidigt för att få tillräcklig distans, men korta ord är sommarkurs, Berlin, sommarlättja, spontana tåg, spontana fester, mera tåg, Stockholm och stöttning.

Popfavoriter att också minnas från året som just gått:
>> "Love Child" - Fibes, Oh Fibes! (2009)
>> "Mykonos" - Fleet Foxes (2009)

5: With Every Heartbeat - Kleerup feat. Robyn

Robyn är, som jag tidigare nämnt, det största Sverige har att erbjuda musikvärlden. Och som allra bäst var hon ju i den här briljanta electropopballaden. Okonventionellt uppbyggd, ärligt menad och små, små detaljer som utgör dess stomme. With Every Heartbeat blev 2007 Robyns första englandsetta, och naturligtvis även Kleerups första. Kleerup har fortsatt låna in populära sångerskor, men aldrig har han uppnått samma glöd som med Robyn. Precis som med Agnes Release Me, som ju också var en stor hit i England, upptäckte fler svenskar låten efter den internationella succén. With Every Heartbeat är en sann, svensk popklassiker. Decenniets bästa svenska låt.

Dess status visas inte minst i alla möjliga covers. Jag har hittat två favoriter:
>> "För Varje Hjärtslag" - Anna Järvinen & Annika Norlin (2007)
>> "With Every Heartbeat" - rchallen på Youtube (2007)

6: The Blower's Daughter - Damien Rice

The Blower's Daughter är ett lysande soundtrack till dramat Closer. Filmen når aldrig samma höjder som Damien Rices låt. Aldrig.

"Oh, did I say
That I loathe you?
Did I say
That I want to leave it all behind?
I can't take my mind off of you.."

Jag sitter här och försöker beskriva, bedöma och värdera låten, men orden tar slut. Ibland talar låtarna bättre för sig själva. The Blower's Daughter behöver ingen motivering, den borde vara uppenbar.

2005 ska faktiskt inte helt avslutas än för det finns en låt kvar. Låt mig ändå redan här kort beskriva det stillsamma året. Morbror igen, sällskapsspelskreativitet, lata sommardagar i gröngräset, Göteborg, dagbok. Och bästa nyårsfesten.

Icke att förglömma från ett ovanligt bra musikår:
>> "Hard To Beat" - Hard-Fi (2005)
>> "Human" - Carpark North (2005)

7: Crosses - José Gonzalez

"Don't you know that I'll be around to guide you
Through your weakest moments to leave them behind you
Returning nightmares only shadows
We'll cast some light and you'll be alright for now"

Dofter. Ljuset. Stämningar. Crosses är min sommar 2003 komprimerat i under tre minuter. Så fort José slår an strängen på gitarren kastas jag våldsamt tillbaka genom händelser, minnen och år. Även vänner finns där som inte är kvar lika nära idag. Såklart spelar sådant stor roll för hur mycket jag älskar en del låtar. Musik ska ju få ha den rollen i en livspjäs. Crosses är så ljuv, så ljuv.

Sommaren 2003 var händelserik och betydelsefull nolltre. Flytt hemifrån, flytt tillbaka, frihet, starka vänskapsband, gemenskap, sommarfester, smaklöshet i tapetval, fula möbler, småstadsliv.

Sommaren lät jag även ackompanjeras av:
>> "The Botten Is Nådd" - Timbuktu (2003)
>> "Save It For A Rainy Day" - Jayhawks (2003)

8: Trouble - Coldplay

En del band blir inte bättre än vid debuten. Det är precis som om framgången dödar något, att det blir för uttänkt och för polerat efteråt. Inte att det blir dåligt, men det blir inte.. samma. Coldplay har ju ett helt fantastiskt decennium bakom sig med startskottet i 2000. Fantastisk musik rakt igenom, men aldrig har Chris Martin och grabbarna varit bättre än på första plattan Parachutes. Lågmält, anspråkslöst och sprött. Allra finast är pianoplinket i Trouble. Bästa låten från 2000 och decenniets 8:e bästa låt.

Hejdå till 2000 som i backspegeln ser musikstarkt ut. För mig innebär 2000 lite kort sista familjechartern, en grå minnesvärd utflyktsdag till tranorna och inte minst starten av mina personliga topplistor. Ett stillsamt och tonårsgrubblande år.

Den 3 januari 2000 gjorde jag min allra första personliga topplista i den form som finns än idag. Nu har jag gjort 1205 sådana listor. Det här är ettan och tvåan från första listan:
>> "Born To Make You Happy" - Britney Spears (1999)
>> "The Games We Play" - Andreas Johnson (1999)

9: Calleth You, Cometh I - The Ark

Och nu släcker vi ner neonskylten för 2002. Äran att släcka får The Ark med deras bästa 00-låt Calleth You Cometh I. The Ark gör stora, episka och dramatiska låtar. I Calleth You, Cometh I kryddas detta med nostalgi, kärlek och längtan. Det är här är inte en låt som långsamt och smart uttänkt byggs upp mot något större, utan Calleth You, Cometh I är rakt på. Rakt på och rätt in.

2002. Ett av mina brytår. Studenten, stapplande jobbsteg, morbror, sista julen i järnvägsknuten, sötbad i barrskog och en vilja att komma någon annanstans.

Ur 2002-förrådet vill jag lyfta fram och ficklampsbelysa dessa:
>> "Answering Bell" - Ryan Adams (2002)
>> "Say Something" - Haven (2002)

10: Hurtful - Erik Hassle

Det här var ju nästan bara min låt. Rätt länge. Men så började radion snappa upp, media upptäckte den röda soulkalufsen och England började dra i Hassle-armarna. På våren 2008 surfade jag runt på nätet och såg att Metro Challenge-tävlingen var avgjord. Joakim & Joel vann med Ser Jag Tjock Ut I Den Här, en kul låt som inte gav väsen av sig alls. Hurtful kom 3:a. Det såg ju onekligen mörkt ut, men jag fullständigt kapitulerade för både låten och Erik. Egentligen är Hurtful ett rätt enkelt musiksnickeri med en hört-det-förut-text, men vissa låtar bara har "det".

Nu drar vi för gardinerna helt framför 2008. Hurtful är således min favoritlåt därifrån. Vad ska jag mer minnas? Sambo-i-en-tvåa, Köpenhamn, ensamarbete i sommarnätter, separation, barntester, lycka över spröjsfönster och en vintrig nyårshelg där året fick tillåtelse att skrikas ut.

Sista möjligheten att uppmärksamma ytterligare två 2008-låtar:
>> "Fascination" - Alphabeat (2008)
>> "The Mess You Left Behind" - Oh Laura (2008)